Pers lopp

Mitt mål med racet bestod endast av en sak, att slå Dennis till varje pris! Det spelade ingen roll om jag så kom in på näst sista plats 4 timmar efter vinnaren, bara jag hade Dennis efter mig i resultatlistan.

Inför racet var det ett konstant psykkrig på kontoret mellan mig och Dennis. Jag hittade på träningstider jag aldrig presterat och han klagade på min amatörmässiga utrustning. Så här i efterhand var jag enligt mig själv en solklar segrare i detta fulspel. Jag vet inte hur många gånger Dennis strök omkring mitt bord på kontoret och frågade om GPS-tider och försökte mörka hans oro. Dessutom fick Dennis 5 shots Jägermeister under torsdagskvällens företagsfest när vi andra drack Coca Cola shots till överdrivna grimaser ;)

Unde racet hade jag bestämt mig för att åka snålskjuts på Dennis rutin genom att "bita mig fast" i ryggen på honom. Vad som än hände skulle jag aldrig cykla om och riskera att "bränna" mig halvvägs. Dessutom hoppades jag på att det skulle stressa honom otroligt mycket för varje kilometer jag fortfarande flåsade honom i nacken.

Väl på plats känndes det väldigt närvöst och jag bestämmer mig för att inta startposition längst bak i startfållan "Långsamma åkare". Som tur var stötte jag på Nichlas och han övertalade mig att ställa mig längst bak i "Snabba åkare"-ledet istället. Detta visade sig i efterhand vara helt avgörande för utgången i interna kampen Per vs. Dennis.

När starten väl gick kunde jag smyga förbi nästan alla i vänstra ytterspåret och jag kom nästan jämsides med Dennis.

Väl iväg upp för hammarbybacken kändes det skönt att det vart en flaskhalls så att näst intill alla var tvugna att gå. Annars hade jag nog förmodligen brännt allt min krut här utan att kunna hejda mig.

Väl uppe på toppen var det bara att snabbt försöka hitta någon sorts rytm och inte bränna ut sig i all hets redan under första varvet. Vid första tekniska biten händer det som bara inte får hända. Min vattenflaska hoppar ur hållaren och jag har dessutom inte tagit en enda klunk. Först märker jag inget, men väl ute på gruset när jag tänkte ta första klunken inser jag att jag bara greppar luft när jag ska ta upp flaskan. Detta kändes som en riktig käftsmäll eftersom det bara fanns två vätskekontroller på hela banan.

Efter cirka 4 km in i tävlingen, vid andra skogspartiet, inser jag att jag konstant ökat tempo sen start och pressar mig nästan på maxnivå. Samtidigt som jag konstaterat detta händer plötsligt nästa sak som inte skulle hände. Från ingenstans dyker Dennis upp på min högre sida och han står still. Precis när jag drar förbi honom slänger han sig upp på cykeln. Redan efter 4km har jag spräckt min gameplan, jag har pressat mig till maxpuls, jag ligger före Dennis och jag har inget vatten, INTE BRA!

Jag tänker över situationen snabbt och bestämmer mig för en ny gameplan. Jag ska försöka grilla Dennis så gott det går och hoppas på att jag får en bättre återhämtning än honom till andra varvets spurt. Efter några minuters hårdkörande ser jag inte till Dennis över huvudtaget och jag börjar måla upp possitiva bilder om hur Dennis är tvungen att konstant plåga sig.

När jag ger mig in på andra varvet och ska börja stigningen upp för den mäktiga hammarbybacken ser jag fortfarande inte till Dennis. Dock börjar jag känna mig riktigt trött och att cykla upp för backen är inte ett alternativ. Tre meter upp i det branta partiet är det bara att kapitulera och kliva av cykeln. Jag börjar småjogga lite hurtigt i ytterligare tre meter. Efter detta är det en av de värsta kamperna jag vart med om. Jag vänder mig om för att försöka se Dennis men jag är för trött för att kunna fästa blicken. Nu är det bara att borra ner huvet, slå på reptilhjärnan och låta Metalicas Unforgiven II ta mig upp till toppen.

När jag väl nått toppen känner jag mig oförskämt pigg för att bara några minuter tidigare sprutat mjölksyra i hela kroppen och nästa mil flyter på även fast mjälksyran gör sig påmind i stigningarna.

Nu börjar jag känna mig säker på seger och jag väljer att börja prata med en tävlande jag precis kommit ifatt. Jag frågar honom hur långt det är kvar i km och tid tills man slipper "Den här jävla plågan". Han skrattar och säger 8km dvs. 30-40 min. Detta känns som ett tungt kroppsslag och krampen hugger till i båda vaderna bara 20 sekunder efter detta.

Nu väntar det tuffaste skogspartiet och krampen gör sig påmind i varje tramptag. Väl ute ur skogen funderar jag på om jag ska stanna och strecha, men bestämmer mig för att detta får ske i nedförsbackarna. Ett bra beslut visar det sig i efterhand.

Jag maler på med ständiga hugg i vaderna och sista skogspartiet går på ren vilja och farten känns som slowmotion. Här är jag tvungen att släppa en klunga på nio cyklister som jag tidigare stekt ute på gruset. Allt jag har i huvudet är att ha koll bakåt för att kunna distansiera Dennis om jag får visuell kontakt med honom.

När jag kommer ut ur skogen och har cirka 1 km kvar till mål ligger jag endast och bevakar. Jag vill inte köra för hårt om krampen skulle slå till igen eller riskera en punktering. Hela denna kilometer ser jag varken cyklister framför mig eller bakom vilket känns väldigt betryggande.

Detta blir en defilering in i mål och den belönande känslan känns oerhört skön. SÅ JÄVLA SKÖNT, DENNIS ÄR SATT PÅ PLATS! NU BLIT DET INGET MER TJAT PÅ KONTORET OM MINA AMATÖRMESSIGA REFLEXER PÅ CYKELN MM.

Citat Johan Hörlen: "Per glider in på en andra plats i Dropit's 4-mila-grupp"

Under tiden jag står och flåsar i målfollan kommer Dennis spurtande in i mål endast 41 sekunder efter mig. Jag som har dragit ner på tempot och trott att han var helt bränd inser nu att det hängde verkligen precis på håret (Tomas, du vet vilket hår;). Något som gör seger lite extra skön eftersom det förmodligen svider lite extra för Dempa!

Så här i efterhand kan man konstatera att ordningen hade vart annorlunda om Dennis inte hade haft en cykel från tidigt 80-tal. Men det ingick i dealen.

Tyvär missade jag "After cyklingen" hos Nichlas direkt efter racet som av bilderna att dömma verkar vart en skön nedvarvning!

Nu får cykelkarriären ligga på is till det blir dags för Dropit Cycling Team Challenge 2010.