Grymt väder för att vara i slutet av September bådade för en skön dag på cykeln i skogen. Dock kände jag mig inte helt hundra. Lite ont i halsen och en allmän känsla av att det inte var helt rätt i kroppen. Eller var det bara tävlingsnerverna?
Hur som helst. Starten går och jag står ungefär mitt i fältet. Nichlas står längre fram och jag har Per i höjd med mig, men typ 10 cyklister åt vänster. Jag cyklar på uppför Hammarbybacken och det är inte alltför tungt.
Nånstans efter cirka 3 kilometer känns det dock inte så bra längre. Det känns ap-tungt att cykla, jag blir omkörd hela tiden och framåt 5 kilometer har jag bestämt mig för att bryta efter första varvet. Att jag har sett Per framför mig gör inte saken bättre.
När jag väl bestämt mig för att bryta och bara cyklar på hittar jag dock tillbaka efter ett tag och tycker det börjar kännas skapligt. Cyklar på i skapligt tempo och avverkar första varvet på en dryg timme.
I Hammarbybacken andra varvet kliver jag av cykeln och leder uppför brantaste partiet. Hade nog kunnat cykla det, men ville inte riskera att bränna ut mig. Kör på andra varvet och håller väl en någorlunda fart.
När jag går i mål gör jag det som Dropit trea, 13 minuter efter Nichlas och 40 sekunder efter Per. Jag skulle kunna räkna upp tusen ursäkter, men faktum kvarstår: Jag blev slagen av en MTB rookie som kört MTB i 3 veckor. Inte så imponerande från min sida, men grymt imponerande kört av Per.
Så här en dag efter tävlingen funderar jag dock över min prestation under tävlingen. Även om det känns i benen har jag ingen direkt träningsvärk. Kanske hoppas jag bara, men det känns som kroppen inte orkade leverera ordentligt till musklerna så man kunde gå på för fullt. Men, men, det kanske bara är försök till ursäkter…
Nåja, nu får cykeln stå i källaren nån vecka så man kan bli frisk och redo för nya äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar