DTETC 2009 Avgjort!

Så var racedagen slutligen här. Gick upp vid 07.00 efter 5 timmars sömn och kände mig sådär. Lite ont i halsen och en känsla i kroppen av att inte var riktigt fullt frisk. 12.30 två Treo i ett glas. 14.00 start.

Dags för start. Tomas undviker ögonkontakt.

Tomas gjorde ett starkt ryck direkt i starten, och redan efter 500 meter hade han en lucka till mig på nästan 100 meter. Jag valde att inte gå på för fullt, utan att hålla mitt eget tempo och vänta på att komma ikapp på gruset. Men oron fanns där: hur snabb var Tomas på sin racercykel egentligen?

Nån kilometer in på tävlingen ligger vi på gruset, och jag kommer ikapp Tomas vid en bom. Tomas lägger sig några meter bakom mig och vi matar på. I första uppförsbacken skapar jag lite mer lucka, i några kommande svåra svängar lite mer lucka. Så fortsätter det resten av första varvet, och vid varvningen ligger jag cirka 100-200 meter före Tomas.

Strax innan första varvningen. Notera Tomas långt i bakgrunden.

Det känns betryggande att ha skapat lucka, men samtidigt känns benen ganska trötta, så jag försöker bara hålla mitt eget tempo och långsamt utöka luckan. Så fortsätter hela andra varvet, och i slutet av andra varvet ser jag inte av Tomas längre.

Varv tre ser jag inte heller av Tomas. Mot slutet av varvet har jag dock börjat känna av ett håll och en viss tendens till att ena vaden kan komma att krampa. Jag aktar mig därför för att inte ta i för mycket så jag inte åker på ett fethåll eller en kramp och tvingas stanna eller slå av på takten ordentligt.

Mot slutet av varv fyra, med mindre än en kilometer kvar till mål, sitter jag där på cykeln och känner mig nöjd. Jag har inte sett till Tomas på två varv och känner mig övertygad om en överlägsen vinst.

Då plötsligt susar Tomas förbi mig på gruset. Total chock. Tankarna rusar genom huvudet: Låg han och planerade det här hela tiden? Var kom hans krafter ifrån? Hur kunde jag vara så dum att jag slappnade av? Fan vad jag ska få skämmas på jobbet i morgon!

Jag försöker öka farten avsevärt, för att hänga på Tomas. Men han körde om mig fort och fick snabbt en stor lucka, samtidigt som jag är rätt trött och inte får upp farten bra. Måste skärpa mig och ta i satana så jag inte förlorar! Men i den tuffaste stigningen ökar bara avståndet till Tomas. Jag är förstummad och bedrövad, vad fan hände?

Jag stretar på uppför backen, benen bränner och jag kan inte få ur dem så mycket fart jag önskar. Kastar i en tyngre växel och ställer mig upp, men det räcker inte. När jag kommer över krönet har Tomas redan hunnit förbi närmaste krök och jag ser honom inte längre. Förlusten är ett faktum. Med cirka 500 meter kvar till mål kommer jag inte hinna ikapp honom.

Ångest, bedrövelse och förtvivlan.

Jag kämpar på och går i mål. Publiken verkar glad, men inte jag. Jag rullar upp till Tomas, som verkar lite konstig. Hade förväntat mig att få ett fett hålflin i ansiktet. Tar Tomas i hand och gratulerar till vinsten och att jag är imponerad över hans återhämtning. Men nåt känns lite fel. Det är nåt som inte stämmer.

Sanningen kommer fram. Tomas har brutit efter andra varvet. När jag gick ut på mitt fjärde varv hoppade tydligen Tomas tränare i Tomas tröja och jagade ikapp mig.

Tomas tränare går i mål.

Så DTETC 2009 fick till slut sin rättmätige vinnare! (dvs. Dennis)

 

Visa fullständigt album